Ja, nu är det faktiskt slut för i år och snart flyger vi hem, fullastade med intryck, idéer, inspiration och massa ny styrka att fortsätta jobba för kvinnor, tjejer och barn och mot mäns våld.
Strax före kl 19 igår kväll, lokal tid, fick vi beskedet att FN:s medlemsstater lyckats enas om gemensamma slutsatser, och att det finns ett dokument som är antaget. En stund senare fick vi också läsa det!
Gemensamma slutsatser från CSW57
Vid en första läsning kan vi konstatera att de gemensamma slutsatserna är bra, starka och tydliga när det gäller att beskriva våld mot kvinnor och flickor som en konsekvens av ojämställdheten i världen, och att våldet är ett hinder för kvinnors och flickors möjligheter att kunna åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter.
Både äldre kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning är särskilt nämnda, liksom flickor (något som flera ungdomsorganisationer jobbat hårt för, bland annat de amerikanska flickscouterna). Staterna konstaterar också att män och pojkar måste ta sitt ansvar för att motverka och förebygga våldet, och att varken seder, traditioner eller kultur får användas för att ursäkta våld och förtryck mot kvinnor och flickor.
Dokumentet nämner också "femicide", det vill säga att kvinnor mördas och dräps runtom i världen för att de är kvinnor - 17 i Sverige årligen. Att detta tas upp är nytt, och positivt.
En annan glädjande paragraf är den där man nämner vikten av att ha självständiga kvinnojourer och vikten av kvinnorörelsen och intresseorganisationerna i det civila samhället.
Däremot nämns inte prositution alls. Det som fanns med i det utkast vi firade har försvunnit och nu talas det som "sexual exploitation", alltså sexuell exploatering. Från Roks sida är vi inte säkra på vad det innebär och om det blir bra, utan vi hade velat att prostitution fanns med som ett uttryck för våld mot kvinnor och flickor. Däremot får vi glädja oss över att skrivningarna om "prostitution as work" och "sexworkers" är borta. Det är ett jättesteg framåt!
Dokumentet innehåller också rekommendationer för staternas åtaganden för att motverka och förebygga våld mot kvinnor och flickor, såsom att jämställdhet ska integreras och genomsyra allt beslutsfattande på regeringsnivå, att man ska satsa på utbildning, och att lagar och bestämmelser ska anpassas för att svara mot vikten av att motverka våldet. Hur det kommer att gå med implementeringen av dokumentet får vi följa framöver.
Här kan du läsa en artikel i The Guardian om CSW:s slutsatser, och om att UN Womens ordförande Michelle Bachelet meddelade sin avgång efter att ha firat att dokumentet antagits.
Stämningen i globala kvinnorörelsen
Det är en backlash runtom i världen för våra frågor (något som ju också speglas i staternas oförmåga att komma framåt utan på sin höjd bekräfta gamla konventioner). Många talar om neddragningar i spåren av finanskrisen – kvinnojourer och andra stödorganisationer får mindre pengar men förväntas göra mer jobb, precis som i Sverige.
Men, kvinnorörelsen är enad! Det har vi verkligen känt på de dagliga morgonmötena då vi diskuterat hur vi vill lobba och vad vi vill lobba för att få med eller stryka i utkasten till gemensamma slutsatser. Alla har arbetat målmedvetet och varit överens om vilka delar som varit viktiga. En anledning till det kan ju förstås vara att risken varit så stor att resultatet faktiskt skulle bli bakåtsträvande, och att kvinnorörelsen enats i att slå vakt om den mark vi redan vunnit, som kvinnokonventionen och CEDAW-protokollet.
En stor del av kvinnorörelsen här på CSW tar solklart ställning mot prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor, även om frågan fortfarande är kontroversiell inom vissa organisationer. Men om och om igen möts vi av frågor om vår svenska modell, från kvinnor som är imponerade och inspirerade. Den respons vi fått här när vi talat om sexköpslagen och de effekter den haft i Sverige gör det ännu mer märkligt att det finns stora organisationer i Sverige som inte stödjer vår lag.
Kvinnoseparatism är rätt sätt att jobba!
Vi har fått så mycket bekräftelse, och så många goda argument för att fortsätta jobba kvinnoseparatistiskt. Inte för att det någonsin varit aktuellt för Roks att inte göra det, men vi blir ifrågasatta med jämna mellanrum. Att möta så många kvinnoorganisationer, och för den delen även manliga jämställdhetsaktivister, som ser det som självklart att kvinnor behöver egna rum i en ojämställd värld, det har varit givande och bekräftande. Ingenting, av allt vi sett och hört under de här veckorna talar för att någon annan organisationsform skulle vara bättre för det arbete vi gör och de mål vi arbetar mot. Från kvinnliga vakter som talar om vikten av kvinnlig personal i kvinnofängelser, till FN:s enhet för statistik som säger att det utan tvekan måste vara kvinnor som gör intervjuundersökningar om kvinnors utsatthet för våld, allt säger samma sak.
Att det finns så många runtom i världen som tänker och jobbar likadant känns stärkande,
och det tar vi med oss hem! Tack för att ni har följt oss här!
Inlägg
