CSW är slut för i år

Ja, nu är det faktiskt slut för i år och snart flyger vi hem, fullastade med intryck, idéer, inspiration och massa ny styrka att fortsätta jobba för kvinnor, tjejer och barn och mot mäns våld.

Strax före kl 19 igår kväll, lokal tid, fick vi beskedet att FN:s medlemsstater lyckats enas om gemensamma slutsatser, och att det finns ett dokument som är antaget. En stund senare fick vi också läsa det!

Gemensamma slutsatser från CSW57
Vid en första läsning kan vi konstatera att de gemensamma slutsatserna är bra, starka och tydliga när det gäller att beskriva våld mot kvinnor och flickor som en konsekvens av ojämställdheten i världen, och att våldet är ett hinder för kvinnors och flickors möjligheter att kunna åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter.

Både äldre kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning är särskilt nämnda, liksom flickor (något som flera ungdomsorganisationer jobbat hårt för, bland annat de amerikanska flickscouterna). Staterna konstaterar också att män och pojkar måste ta sitt ansvar för att motverka och förebygga våldet, och att varken seder, traditioner eller kultur får användas för att ursäkta våld och förtryck mot kvinnor och flickor. 

Dokumentet nämner också "femicide", det vill säga att kvinnor mördas och dräps runtom i världen för att de är kvinnor - 17 i Sverige årligen. Att detta tas upp är nytt, och positivt.

En annan glädjande paragraf är den där man nämner vikten av att ha självständiga kvinnojourer och vikten av kvinnorörelsen och intresseorganisationerna i det civila samhället.

Däremot nämns inte prositution alls. Det som fanns med i det utkast vi firade har försvunnit och nu talas det som "sexual exploitation", alltså sexuell exploatering. Från Roks sida är vi inte säkra på vad det innebär och om det blir bra, utan vi hade velat att prostitution fanns med som ett uttryck för våld mot kvinnor och flickor. Däremot får vi glädja oss över att skrivningarna om "prostitution as work" och "sexworkers" är borta. Det är ett jättesteg framåt!

Dokumentet innehåller också rekommendationer för staternas åtaganden för att motverka och förebygga våld mot kvinnor och flickor, såsom att jämställdhet ska integreras och genomsyra allt beslutsfattande på regeringsnivå, att man ska satsa på utbildning, och att lagar och bestämmelser ska anpassas för att svara mot vikten av att motverka våldet. Hur det kommer att gå med implementeringen av dokumentet får vi följa framöver.

Här kan du läsa en artikel i The Guardian om CSW:s slutsatser, och om att UN Womens ordförande Michelle Bachelet meddelade sin avgång efter att ha firat att dokumentet antagits.

Stämningen i globala kvinnorörelsen
Det är en backlash runtom i världen för våra frågor (något som ju också speglas i staternas oförmåga att komma framåt utan på sin höjd bekräfta gamla konventioner). Många talar om neddragningar i spåren av finanskrisen – kvinnojourer och andra stödorganisationer får mindre pengar men förväntas göra mer jobb, precis som i Sverige.

Men, kvinnorörelsen är enad! Det har vi verkligen känt på de dagliga morgonmötena då vi diskuterat hur vi vill lobba och vad vi vill lobba för att få med eller stryka i utkasten till gemensamma slutsatser. Alla har arbetat målmedvetet och varit överens om vilka delar som varit viktiga. En anledning till det kan ju förstås vara att risken varit så stor att resultatet faktiskt skulle bli bakåtsträvande, och att kvinnorörelsen enats i att slå vakt om den mark vi redan vunnit, som kvinnokonventionen och CEDAW-protokollet.

En stor del av kvinnorörelsen här på CSW tar solklart ställning mot prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor, även om frågan fortfarande är kontroversiell inom vissa organisationer. Men om och om igen möts vi av frågor om vår svenska modell, från kvinnor som är imponerade och inspirerade. Den respons vi fått här när vi talat om sexköpslagen och de effekter den haft i Sverige gör det ännu mer märkligt att det finns stora organisationer i Sverige som inte stödjer vår lag.



Kvinnoseparatism är rätt sätt att jobba!
Vi har fått så mycket bekräftelse, och så många goda argument för att fortsätta jobba kvinnoseparatistiskt. Inte för att det någonsin varit aktuellt för Roks att inte göra det, men vi blir ifrågasatta med jämna mellanrum. Att möta så många kvinnoorganisationer, och för den delen även manliga jämställdhetsaktivister, som ser det som självklart att kvinnor behöver egna rum i en ojämställd värld, det har varit givande och bekräftande. Ingenting, av allt vi sett och hört under de här veckorna talar för att någon annan organisationsform skulle vara bättre för det arbete vi gör och de mål vi arbetar mot. Från kvinnliga vakter som talar om vikten av kvinnlig personal i kvinnofängelser, till FN:s enhet för statistik som säger att det utan tvekan måste vara kvinnor som gör intervjuundersökningar om kvinnors utsatthet för våld, allt säger samma sak.

Att det finns så många runtom i världen som tänker och jobbar likadant känns stärkande,
 och det tar vi med oss hem! Tack för att ni har följt oss här!

Sista dagen - kommer det att bli något?

Så är vi inne på CSW:s sista dag. Idag kl 18, lokal tid, stänger FN:s kvinnokommission för i år, och målet är att de gemensamma slutsatserna ska vara klubbade och färdiga kl 14. Just nu hänger allt i luften och vi kan bara hålla andan och vänta. Det kan också bli så att staterna väljer att ajournera förhandlingarna och fortsätta igen om några veckor.

Förhandlingarna pågick till efter kl 2 i morse, och upptogs igen kl 9. Men många som lyssnar på förhandlingarna tycker att de börjar likna fjolårets, då inga gemensamma slutsatser kunde beslutas. I går skedde något historiskt då UN Womens ordförande, Michelle Bachelet, klev in i förhandlingsrummet och påminde FN-staterna om deras ansvar:
- Kvinnor och barn runtom i världen ser till oss nu. Vi kan inte svika dem.

Hon stannade och lyssnade på förhandlingarna, som då fick ny fart för en stund och flera paragrafer kunde klubbas igenom. Men många är kvar, och bland dem de allra svåraste att nå konsensus kring.

Lopa Banerjee från UN Women som håller i våra morgonmöten vägrar sluta hoppas, och peppade oss med ett riktigt brandtal nu på morgonen:

- Det finns en sådan beslutsamhet i förhandlingsrummet. Vi kommer att ha ett dokument i slutet av den här dagen, och när vi får det kommer det att vara era förväntningar, er påverkan och ert hopp som fått dem att fortsätta ända till slutet där inne. Tack så väldigt, väldigt mycket, för allt jobb ni gör. När vi får de gemensamma slutsatserna kommer det att vara ett kvitto för er att resa hem och fortsätta ert viktiga jobb, sade hon till ett fullt rum av representanter från den globala kvinnorörelsen.

Flera av de närvarande organisationerna gick sedan upp och berättade hur de kommer att fortsätta arbeta med det som de fått med sig från CSW. Angela lovade att Roks kommer att lyfta CSW och de eventuella gemensamma slutsatserna med den nordiska kvinnojoursrörelsen och försöka få oss att jobba vidare tillsammans i Norden.

Kvinnofridslagstiftning i USA

FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, har ju lanserat initiativet UNiTE To End Violence Against Women, och även hans fru, Ban Soon-Taek, är engagerad i frågan. Det visade hon när hon öppningstalade på ett seminarium om lagstiftning kring våld mot kvinnor och barn, som arrangerades av den amerikanska federationen för fred i Mellanöstern. Ban Soon-Taek talade om hur viktigt årets CSW är, att hon lärt sig mycket under dessa veckor och såg fram emot att lära sig ännu mer.

Idén med seminariet var att låta kvinnliga domare professorer i juridik tala om lagstiftning mot våld mot kvinnor. Tyvärr var 4 av de 5 panelisterna från USA, och den sista kvinnan från Turkiet hann inte prata så mycket eftersom de tidigare inte höll tiden. Så fokus för seminariet blev USA:s lagstiftning, medan det hade varit väldigt intressant att lyssna till den turkiska kvinnan och en libanesisk kvinna som skulle ha deltagit men som lämnat återbud.

De amerikanska domarna talade om hur de jobbar med att utfärda kontaktförbud och beivra överträdelser. Det senare borde vi bli bättre på i Sverige. Det finns dock ett fall från USA:s högsta domstol, från början av 2000-talet, som säger att polis inte är bundna enligt lag att ingripa mot överträdelser av kontaktförbud. I det fallet var det en man som hade kontaktförbud mot sin före detta fru och deras tre barn. Han bröt mot det, dök upp framför deras hus, och förde bort och dödade barnen. Polisen ingrep inte trots att kvinnan ringde dem flera gånger. Det är ett fall som verkligen oroar, sade Diane Rosenfeld, professor i juridik vid Harvard.

Cathy H Serette, domare i Maryland, höll med om detta och menade att det är viktigt både i USA och resten av världen att se våld mot kvinnor inte som enskilda fall av en mans våld mot en kvinna, utan som ett mönster av förtryck.

- Vi behöver se det här som ett brott mot mänskliga rättigheter, varje gång, sade hon.

I dagarna fick USA en ny kvinnofridslagstiftning, the Violence Against Women Act, som ersätter den förra från 1994. Nytt med den nya lagen är att den inkluderar hbtq-relationer när det gäller våld i nära relationer, att den inkluderar våld mot papperslösa kvinnor och mot kvinnor som tillhör USA:s ursprungsbefolkning.

Diane Rosenfeld talade också om vikten av systerskap, att det är det enda sättet att motverka mäns överordning och mäns våld mot kvinnor.

- Det finns en symbolik i allt patriarkalt våld, som gör att våldet håller patriarkatet på plats. Vi kvinnor måste försvara varandra, sade hon.

Ban Soon-Taek nickade instämmande när Diane Rosenfeld uppmanade oss alla att se varandra som systrar och stå upp för varandra.

Kvinnoseparatism på agendan på event om kvinnliga fångars utsatthet

Under rubriken "Custodial violence against women" anordnade FN-organet OHCHR - Office of the High Commissioner for Human Rights - ett side event om våld mot fängslade kvinnor. Moderator var Ivan Simonovic, generalsekreterare för OHCHR och tidigare justitieminister i Kroatien, och inbjuden var bland andra FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor Rashida Manjoo.

Forskare vid Cornell Law School var en av talarna som kunde berätta om studier som visar att 80-90 % av kvinnor i fängelser kommer från en bakgrund som utsatta för sexuella övergrepp. De är i hög grad både utsatta för sexuella övergrepp i barndomen, våldtäkter i vuxenlivet och oerhört ofta misshandlade av tidigare partner. I fängelset får de, som lök på laxen, inte sällan utstå förnedrande kroppsvisiteringar och kroppsbesiktningar från manliga vakter.

Just manliga anställda på kvinnofängelser blev föremål för diskussion då det öppnades upp för frågor, och en deltagare från Sydafrika menade att när man där gick över till regeln att endast ha kvinnliga vakter för kvinnliga fångar så menade de intagna att de fått det sämre och att de utsatts för mer våld än innan. Rashida Manjoo hävdade då bestämt att här måste maktfrågan beaktas; kvinnliga intagna får svårare att "förhandla" med kvinnliga vakter än med manliga. Eftersom männen kan få något i utbyte... Det är inte ovanligt att kvinnliga intagna fått förmåner såsom tvål och andra hygienartiklar av manliga vakter i utbyte mot sexuella tjänster.

En företrädare för organisationen the Canadian Association of Elizabeth Fry Societies (CAEFS) kunde bekräfta detta genom att hänvisa till en rapport som visade att det är betydligt bättre för kvinnor i fängelser att ha kvinnliga vakter. Kvinnliga intagna har ofta erfarenheter av att ha varit utsatta för våld av män och är vana att "förhandla" med män och att i övrigt förhålla sig till män. Det är vanligt att de därför själva uttalar att de föredrar män som vakter, men det gäller då att se bakom dessa preferenser. "En manlig vakt kan ena dagen be en kvinnlig intagen att utförligt berätta om en våldtäkt hon blivit utsatt för och visa deltagande för hennes historia, för att nästa dag be henne klä av sig för att han måste undersöka henne..."

Här kunde vi direkt dra paralleller till vår kvinnoseparatism på jourerna! Samma utsatthet och samma risk för att kvinnan/tjejen fortsätter att förhålla sig till män/pojkar i den fas då det är som allra viktigast att hon får stöd,  blir stärkt och kan bygga upp en ny självkänsla.

Angela och Rashida Manjoo, FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor

Violence against women as a method of warfare

På ett överfullt seminarium om våld mot kvinnor som metod i krigsföring fick vi först höra från Julia Duncan-Casell, minister of gender deparment, som pratade om hur kvinnor utsatts för våld i krig. Kvinnor har både deltagit som stridande i krig och utsatts för stora mängde sexuellt våld. Liberia har infört många lagar på senare tid. Och flera stödjande åtgärder för kvinnor som utsatts för mäns våld. Trots detta sa Julia Duncan-Casell att de har mycket att göra, och vi klarar det inte själva. 

Niemat ahmadi som grundat organisationen - the darfur women action group.

Visade en film som visade den stora utsträckningen av våld som kvinnor utsätts för. 

Våldtäkterna, som ibland är så allvarliga att de leder till döden, är en del av ett pågående folkmord i Sudan. 

Att rättvisa skipas, säger Niemat Ahmadi som också fick medhåll från advokaten Fatou B. Bensouda, är det viktigaste för dessa kvinnor. Precis som vi pratar om i på tjejjouren i Västerås, är samhällets ansvarstagande och att förövarna ställs till svars för våldet det viktigaste i kvinnornas läkningsprocess. 

Två kvinnor från Darfour hade flugits in för att vittna om situationen i området. De vädjade om att omvärlden inte ska ge upp när länderna gör det svårare att få information om vad som händer i konflikter. 

Zainab Hawa Bangura, från FNs sekretariat om sexuellt våld i konflikter, röt till under frågestunden. Hon sa att det finns ingen anledning att tycka synd om Afrika, en inställning som hon märker av överallt över världen. "Vilka är det som våldtar kvinnor i Afrika? Det är afrikanska män! Problemet är där. Vi måste stoppa våldtäkterna om länder som Sudan ska kunna utvecklas. Ni som skadar kvinnor ska vara säkra på att vi kommer hitta er och vi kommer stoppa våldet. För det finns inget alternativ."

Tyvärr, var hon efter sitt kraftfulla uttalande tvungen att lämna rummet för att gå till ett annat möte och jag hann därför inte få någon bild av henne. 

Möte med företrädare för förhandlingsdelegationen och delegater från de olika regeringsrepresentationerna

Representanter från regeringarnas delegationer träffades i FN-byggnaden för att diskutera de resultat som hittills uppnåtts. Man har kommit till sidan 16 av 22 sidor och försöker att ”stänga” paragraf efter paragraf.

Delegaterna uttrycker sig att man har kommit mycket längre i förhandlingarna än tidigare år och att man har förhoppningar att det ska gå att få consensus i alla paragraferna. Det är nämligen en förutsättning att alla är överens för att det ska bli ett dokument.

Från svensk horisont är det glädjande att man verkar ta bort ”forced” prostitution och ”prostitution as work” i lydelsen. Ett revolutionerande steg framåt om det lyckas men det är två dagar kvar och allt kan hända!

Angela

"Vi måste visa respekt för det våld som finns"

Det var svaret från Brian Heilman, från the International Council for Research on Women, på frågan från en man i publiken om det inte är så att kvinnor är lika våldsamma i nära relationer som män.

- En typ av våld är dominerande - det finns så många fler kvinnliga offer för manligt våld än vice versa.

Quentin Walcott från CONNECT i New York fyllde i:
- Och både våld i nära relationer, våld på arbetsplatser, på gatan, gängrelaterat våld - allt kan kopplas till normer för maskulinitet, och makt och kontroll.

Brian Heilman och Quentin Walcott var två av deltagarna i en mycket inspirerande och insiktsfull panel av män som diskuterade mäns våld mot kvinnor, i ett arrangemang på USA:s FN-ambassad.

Arrangemanget började som det brukar när det handlar om att "vi" ska involvera män i kampen mot våldet, med en kvinna som pratade om hur viktigt det är att män ser hur mycket de har att vinna på jämställdhet, och hur det är bra för hela samhället och för familjen om en kvinna kan känna sig trygg i sitt eget hem (och inte hur det är hennes mänskliga rättighet som individ att känna så).

Men panelen som tog över pratade bland annat om hur de som män lever i en värld där de har oförtjänade privilegier på bekostnad av kvinnors frihet, och att det är det som män behöver inse.

- Våld mot kvinnor är väldigt lönsamt, för alla män. Vi som män måste hålla varandra ansvariga varje dag, sade Quentin Walcott.

En kvinna i publiken ställde den intressanta frågan om hur de jobbar med jämställdhet i sina egna organisationer.

- För det är ju så, att män socialiseras till att ta plats och leda, och kvinnor till att förhålla sig till att män tar plats och leder. Hur motverkar ni det?

Alla männen på scen talade om hur det är ett ständigt pågående arbete, hur de som män måste "resocialisera" sig själva och hur det är deras ansvar att göra det jobbet. Och som Brian Heilman avslutade:
- Du kan inte jobba med det här om du inte tar disken och blöjbytet hemma. Allt hör ihop.