Studiebesök på jour utanför Washington DC

Efter att konferensen avslutats hade vi turen att få besöka en kvinnojour i Alexandria, strax utanför Washington DC. Aleata G. Dawkins, föreståndare på Bethany House, hämtade oss på vårt hotell och körde till huvudkontoret där vi mötte de andra medarbetarna. De är 11 anställda allt som allt, inberäknat de som finns på de tre jourboende som tillsammans bildar Bethany House. Vi fick en kort historik om jouren, som bildades för 32 år sedan för att stötta kvinnor som misshandlats av sin partner. Som så ofta i denna del av världen får man sin finansiering genom donationer av kyrkan och privata gåvor.
De tre boendena har totalt 25 sängar, och det största huset kan ta 15-16 kvinnor och barn. Kvinnorna kan bo på jouren i 4-6 månader för att sedan få hjälp att flytta till en genomgångslägenhet. Där får de betala hyran men kan fortfarande få stöd av jouren om det behövs. Efter två år får de flytta ut och klara sig själv. Under den tid de bott på jouren har de fått hjälp och stöd med sitt liv och att få ett arbete. Efter att ha skrivit på ett papper om tystnadplikt fick vi skjuts till den största jourboendet. Det visade sig vara en tjusig villa i ett trevligt förortsområde, med en stor trädgård på baksidan med flera lekområden och sittplatser. Villan består av två våningar och tack vara donationerna är allt nytt och kvinnorna får startpaket med allt de behöver, likaså barnen. Det finns ett stort kök och gott om matplatser. Lekrum och samtalsrum för små och stora barn och samtalsrum för kvinnorna. Man arbetar mycket med gruppsamtal. För varje kvinna och barn gör man upp ett handlingsprogram som följs strukturerat. Det unika för denna jour är att den kvinna som sköter verksamheten som husmor - Marsha - bor på heltid i villan. Hon åker bort en helg i månaden. Vi undrade hur hon orkar men själv tyckte hon att det kändes väldigt bra. Stödsamtalen sköts av personal från kontoret.

Gloria Gaynor fick alla att stämma in i "I will survive"!

Gloria Gaynor, diskodrottningen som hade sin storhetstid på 80-talet, förgyllde konferensens sista kväll. Konferensdeltagarna jublade och sjöng med när den 63-åriga stjärnan tog i och sjöng "I will survive"!

Avslutningsceremonin innehöll många tal

Världskonferensens avslutningsceremoni innehöll många tal. Arrangören Ambassadör Malanne Verveer: -Även om det är slutet på den här konferensen så är det inte slutet på vår resa. Kongressledamoten Donna Edwards hade armen i mitella och hade ett känslomässigt tal: -Jag ser er här och jag är nästan rörd till tårar. Hillary Clinton, som var utomlands, hade ett förinspelat tal: -Ett tack till alla här för att ni fortsätter stå upp, tala ut och finna nya lösningar!

Avsked och mingel

Efter fyra oerhört intensiva dagar är det med viss separationsångest vi minglar inför avskedsmiddagen. Så många givande möten och vänner för framtida arbete, men ändå en känsla av att vi missat massor...
Angela träffade på en gammal bekanting: Margaret Martin på Women's Aid, Irland.

Kulturella normer för manlighet utmanas - Machofabriken goes abroad?

Att engagera män och pojkar i arbetet mot mäns våld mot kvinnor är ofta på tal. Ted Bunch, grundare av A Call to Men (ett anrop till män). Tillsammans med en panel bestående av Juan Carlos Arean, Chuck Derry, Neil Irvin och Pheng Thao delade han med sig av sina erfarenheter av det viktiga arbete som "välmenande" män måste göra för att vara en del av lösningen för att stoppa våld och diskriminering av kvinnor och flickor. Receptet är att framhålla en "hälsosam manlighet". Kanske Machofabriken (http://www.machofabriken.se/) vore något för dem?

Våldtäkter på kvinnliga militärer - en epidemi i USA

Vi såg en dokumentär som berörde oss starkt. "The Invisiable War" har undersökt USA:s mest skamfulla och bäst bevarade hemlighet; våldtäktsepedimin inom militären. Idag är det troligare att en kvinnlig soldat blir våldtagen av en kollega i det egna förbandet än att bli skjuten av en fiendekula i krig utomlands. Man räknar med hundratusentals våldtäkter över de senaste decennierna. Dokumentären visar flera kvinnliga soldater som blivit brutalt våldtagna av sina kolleger och överordnade men inte ens fått sina fall prövade. I USA är det militären som prövar brott begångna av anställda. Intervjuerna med kvinnorna visade deras totala rättslöshet när de till och med blir hotade om de vill driva sina fall. Kvinnorna kämpar idag med sina skador och posttraumatiska stressyndrom, medan förövarna går fria och vidare i sina karriärer inom det militära. Högt rankade befäl hävdar att de gör allt för att hjälpa kvinnorna men inga fällande domar avkunnas. I ett fåtal fall fälls männen som om det var småförseelser och som inte påverkar deras framtid. Detta blir ett ytterligare slag mot kvinnor som kämpar med svåra skador som de inte får någon som helst kompensation för. Många funderar på att ta sitt liv och de som har familjer har svårt att få vardagslivet att gå ihop. Män våldtas också men de flesta är kvinnor. Kvinnor som en gång sett fram emot att få göra en insats för sitt land, men som istället för att få medalj har blivit utsatta för fruktansvärda övergrepp. Dokumentären har premiär i USA i vår. Information om den kan man hitta på http://invisiblewarmovie.com/.

LHBTQ - hur kan vi förbättra stödet till dessa grupper?

En panel arrangerades där jourkvinnor diskuterade kampen, utmaningarna, framgångarna och misstagen som man gått igenom i sina strävanden att inkludera stödsökande lesbiska, bisexuella och transexuella. Morgan Lynn, konsult i LGBTQ (lesbian, gay, bisexual, transgender and queer) rättsfrågor, Carolyn Fish, Rockland Family Shelter, Amy Loudermilk, Rainbow Response Coalition och Hediana Utarti, Asian Women's Shelter i San Fransisco, satt i panelen. "Dating-våld" är vanligare bland LHBTQ-personer än bland heterosexuella kvinnor. Det är samma kontroll över partnern, och om personen inte har "kommit ut" inför arbetskamrater, familj eller vänner så används det ofta som ett hot av partnern att berätta. En säkerhetsfråga som lyftes var hur man förhindrar att båda kvinnorna i ett lesbiskt förhållande söker hjälp på jourboendet, det vill säga både förövaren och offret. Ett tips från en jourkvinna i publiken var att man alltid ber att få ett foto av partnern när en kvinna tas emot. Amy berättade att hon håller utbildningar för polisen för att lära dem att känna igen vem som är förövare och vem som är offer, så att de inte griper fel person på grund av förutfattade meningar. Carolyn Fish, från staten New York, hade vi bekantat oss med redan första kvällen, så det var tack vare hennes rekommendation som Malin valde detta seminarie. Tack Carolyn!