Tack för i år!

Roks har haft en toppenvecka i Almedalen. Fler folk än ifjol på våra seminarier, två var helt fullsatta till vår gläjde! Vi har haft massor av spännande möten och knutit nya kontakter. Och vi har fått så många positiva reaktioner på vårt arbete till alla dem som vi delat ut våra tuggummipaket till!

Vi ses nästa år, hälsar ordförande Angela Beausang och vice ordförande Karin Svensson!

Sexköpslagen - för eller emot?

Till vårt sista seminarium i Almedalen bjöd vi in organisationerna RFSL, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, och RFSU, Riksförbundet för Sexuell Upplysning, för att diskutera sexköpslagen.

Roks drev kravet på en sexköpslag från 1986 och framåt, och menar att ett förbud mot att köpa sexuella tjänster är den bästa vägen i arbetet mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Vi ser prostitution som en form av våld mot kvinnor.

RFSL menar att en kriminalisering av köp av sexuella tjänster inte är det bästa sättet att lösa de problem de menar kan finnas inom prostitution. RFSU å sin sida har ännu inte tagit ställning till om man stödjer lagen eller inte, utan vill se fler och större utvärderingar av lagens effekter.

Kring detta kretsade samtalet, där även Jenny Westerstrand, forskare vid juridiska institution på Uppsala universitet som skrev sin avhandling om sexköpslagen, och Miki Nagata som jobbar med uppsökande verksamhet på Mikamottagningen i Stockholm, och möter människor på väg in i prostitution, aktiva i prostitution eller på väg att lämna prostitutionen.

Miki Nagata

Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, och Maria Andersson, generalsekreterare för RFSU, menade att lagen lägger fokus på det kriminella och har stått i vägen för sociala insatser och bra stödverksamhet för de som inte mår bra och som vill lämna prostitution. Även Roks har tagit upp bristen på bra stödverksamhet i sitt remissvar till utvärderingen som gjordes, och driver frågan om ett nationellt kunskapscentrum om prostitution.

Panelen diskuterade också om lagen bidragit till en stigmatisering av prostituerade, eller inte.
- Det är viktigt att inte se kvinnor i prostitution som svaga kvinnor som ska skyddas, många är starka, rationella och välmotiverade kvinnor. Frågan borde vara - vem köper, och hur ser vi på dem? menade Jenny Westerstrand.

- Det är viktigt att visa respekt för dem som, utifrån de val som var tillgängliga för dem, valde att sälja sex. De ser skillnad på sig själva och de som kidnappats från ett annat land och håll inlåsta och våldtas varje dag, sade Ulrika Westerlund.

- Ja, men hur ska vi göra då? Det finns en jättestor marknad där pengar byter ägare varje dag, hur vill ni göra med den, undrade Jenny Westerstrand.

Ulrika Westerlund, Maria Andersson, Jenny Westerstrand, Angela Beausang, Miki Nagata och Katarina Wennstam

Trots olikheterna och meningsskiljaktigheterna menade deltagarna att debatten ser annorlunda ut idag jämfört med för 10 år sedan, den är mer nyanserad och vi från Roks känner att det var ett viktigt samtal som ägde rum i Almedalen.

Så, för eller emot? Miki Nagata sammanfattade sin ståndpunkt, som Roks ställer sig bakom, såhär:

- Vi har en positiv inställning till sexköpslagen, och det har vi för att vi varje dag träffar människor i prostitution och ser konsekvenserna. Vi har kunskap om varför prostitution blir en del av människors liv, och vi vet att debutåldern är 13-14 år. Polisen säger att lagen är ett bra verktyg i arbetet mot människohandel för sexuella ändamål. När vi pratar med människor som är aktiva i prostitution är de ofta negativa till lagen. Men samtidigt, när vi pratar om maktfördelningen mellan dem och sexköparen, så säger de att lagen underlättar för dem. Till exempel när det gäller att anmäla brott som begås mot dem av sexköpare. Vi ser också att många försöker förskjuta den här frågan till att hänvisa till enskilda individers röster, men fokus borde ligga på de som köper, och på de som tjänar pengar på andras prostitution.

Populärt seminarieprogram

- Tack för ert fina arbete!
- Ja det tuggar jag gärna!
- Ni gör ett viktigt arbete.
- Jag tuggar inte tuggummi men jag stödjer er sak.
- Ja, gärna från Roks! 
Feedbacken till Roks har haglat över oss när vi delat ut våra tuggummin i Almedalen. På baksidan fanns också vårt seminarieprogram.
Nu är de slut!

Det sista de berättar...

När de talat om allt det andra, i slutet av samtalet eller efter att de setts flera gånger, då kommer det. Berättelser om incest och andra sexuella övergrepp. Det är kvinno- och tjejjourernas erfarenhet, och i år sätter Roks extra fokus på de konsekvenser dessa övergrepp för för tjejer och kvinnor. På fredagen bjöd vi in till ett seminarium på temat.

Roks utredare Emma Wilén började med att presentera några förhandsresultat från den rapport som Roks kommer att publicera senare i höst. Den utgår från en undersökning bland våra jourer, som under 3 månaders tid fyllt i en enkät om de stödsökande de mött. Hälften av jourerna mötte under den här tiden stödsökande som utsatts för incest eller andra sexuella övergrepp. Vanligaste förövaren var en biologisk far, och det var vanligt att förövaren hotat att skada kvinnan eller tjejen, eller någon i hennes närhet, om hon berättade för någon. Övergreppen som de stödsökande utsatts för hade också lett till allvarliga konsekvenser, berättade Emma - och flaggade för att mer kommer i rapporten i höst.

Lena Norberg från Uppsala tjejjour berättade om de tjejer som vänder sig till deras jour.
- Vi möter utsatta tjejer, och de som utsätter dem för övergrepp är pappor, styvföräldrar, assistenter på boenden, sexköpare och andra män. Mycket handlar i våra möten om att lyfta skuld och skam från tjejerna, och göra det som hänt pratbart - hur berättar en för mamma att hennes nya kille tafsar när ingen ser?

Lena Norberg, Uppsala tjejjour

Lena berättade om en 14-årig tjejer som hört av sig och berättat att hennes pappa våldtagit henne regelbundet sedan hon var 9 år. Nu börjar hennes lillasyster närma sig den åldern och hon bestämmer sig för att slå larm, för att skydda henne. Eva Diesen, forskare vid Stockholms universitet, som tittat på anmälningar och förundersökningar vad gäller övergrepp mot kvinnor och barn, bekräftade sedan att det är ett vanligt mönster, att tjejer söker hjälp för att skydda småsyskon.

- Vi försöker alltid hjälpa tjejerna vidare så att de ska få det stöd de behöver. Men jag kan aldrig känna mig säker på att de kommer att få ett bra bemötande när jag hänvisar dem vidare, det är alltid med en klump i magen, sade Lena Norberg.

Eva Diesen berättade att ungefär 10 procent av alla anmälda övergrepp mot barn går till åtal. Många förundersökningar läggs ner utan att barnet eller någon i dess närhet hörs.
- Det går att göra mycket mer här. Men det finns någon slags motstånd, det här är ett så fult brott och man vill inte peka ut någon i onödan utan man vill vara väldigt säker innan man ens går vidare och plockar in den utpekade till förhör. Men det finns inget lagstöd för att bevisläget måste vara så högt som praxis idag säger, sade Eva Diesen.

Hon pekade också på problemet att en nedlagd polisanmälan ofta tas som grund för socialtjänsten och förskolan att anta att inget har hänt, de behöver inte göra något - trots att anmälan inte ens utretts.

Anna Norlén från Rädda Barnen fokuserade mycket på behovet av bättre kunskap och kompetens hos de som möter barn som utsatts för incest och andra sexuella övergrepp.
- Det finns en kunskapsbrist, och den leder till ett osynliggörande av problemet. Ett utsatt barn ska ha tur och bo på rätt ställe i Sverige för att få rätt stöd, sade hon.

Anna Norlén, Rädda Barnen

Sedan talade Åsa Witkowski från Nationellt Centrum för Kvinnofrid och Kvinnofridslinjen, om de långsiktiga konsekvenser som övergrepp får för vuxna kvinnor. 20 procent av alla samtal till Kvinnofridslinjen handlar om sexuellt våld och övergrepp, antingen nära eller längre bak i tiden. Det är viktigt att det finns möjlighet till stöd, den dagen en kvinna orkar och vill prata om det, oavsett om det är akut eller hände för längesen, menade hon.

- Och det får konsekvenser på lång sikt. En kvinna som pluggar i Uppsala och som blir våldtagen, hon kanske inte orkar fortsätta plugga utan pausar sina studier och flyttar hem, det leder till att hon tar examen flera år senare. Hon kanske får bekosta sin behandling själv för det finns inget stöd att få. Det får konsekvenser både nu och för hennes lön och pension på lång sikt, sade Åsa Witkowski.

Därefter diskuterade panelen med riksdagspolitikerna Penilla Gunther, KD, Agneta Luttrop, MP, och Hannah Bergstedt, S. Framför allt diskuterades vikten av rätt kunskap och kompetens.

Eva Diesen, Emma Wilén, Anna Norlén, Åsa Witkowski, Lena Norberg, Penilla Gunther, Agneta Luttrop och Hannah Bergstedt

Moderator Katarina Wennstam konstaterade att övergrepp leder både till ett individuellt lidande och till stora samhällskostnader. Hon konstaterade också, efter att ha lett tre seminarier åt Roks - om ekonomi, om dödligt våld och om konsekvenser av incest och andra sexuella övergrepp - att ordet lotteri ständigt återkommer. Insatserna mot mäns våld mot kvinnor är ett lotteri.

Andas ut efter seminarium om surrogatmödraskap

Här pustar Karin Svensson, Roks vice ordförande, ut efter att ha lyssnat till HBT-liberalernas seminarium om surrogatmödraskap. 

10-15 % är i Sverige barnlösa. Argumentet att den psykiska ohälsan för dessa skulle öppna upp till möjligheten att köpa en kvinnas kropp för egna behov känns väldigt upprörande. 

Karin likställer surrogatmödraskapet med köp av en kvinnas kropp för sexuella tjänster. Argumenten att kvinnor i fattigare länder skulle kunna försörja sina andra barn på detta vis är helt befängt!

Hearing med Carin Götblad

Under Almedalsveckan anordnade regeringens nationella samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad, en hearing med rubriken Hur skapas en framgångsrik samverkan mot våld i nära relationer?

Hon inledde med att visa ett flödesschema över alla de kontakter som en kvinna som utsatts för våld av en man kan behöva ta.
- Och ingen har ansvar för uppföljning, hur mitt beslut på min myndighet kan påverka andra myndigheter, sade hon, innan hon lämnade över ordet till jämställdhetsminister Maria Arnholm och barnminister Maria Larsson.

Maria Arnholm var tydlig med att mäns våld mot kvinnor är könsmaktsordningens yttersta uttryck, och att det måste angripas från alla håll.
- Och när det gäller samverkan måste vi alltid ha genusglasögonen på och i alla sammanhang komma ihåg att det här handlar om jämställdhet, sade hon.

Maria Larsson pratade utifrån barnens perspektiv, hur viktigt det är att komma ihåg att de också är utsatta för våld, både direkt och genom att leva i våldets närhet.
- Vi måste säkra upp att barn får ett professionellt barnbemötande i varje myndighetskontakt, sade hon.

Även Gun Heimer, föreståndare för Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, var noga med att poängtera att mäns våld mot kvinnor är en jämställdhetsfråga och ingen relationsproblematik.
- Vi måste vara noga med att se vem som är förövare och vem är offer, och inte blanda ihop dem. Det är kriminellt att slå någon och vi har vassa lagar mot det här i Sverige, sade hon.

Efter de inledande anförandena, där Maria Arnholm och Gun Heimer tydligt förklarade hur samhällsproblemet mäns våld mot kvinnor ser ut, medan Carin Götblad och Maria Larsson närmast slog knut på sig själva för att slippa synliggöra vem som faktiskt slår, redogjorde Carin Götblad för hur hennes arbete framåt ser ut.

Det handlar dels om att förebygga, och här nämnde hon framför allt skolans och förskolans roll, och dels om att agera.
- Vi ska agera samlat och tajt. Polisen är bra på att agera i akutsituationer, vi har inövade rutiner som tickar igång, det är som att trycka på en knapp. Jag tycker socialtjänsten ska kunna lära sig av det, sade Carin Götblad.

Carin Götblad förespråkar en modell där myndigheter samlas kring den utsatta kvinnan, och där basen är en individuell handlingsplan med den utsatta själva i centrum, som en aktiv part.
- Om vi kan tala om för utsatta att det finns en enhetlig ordning som väntar dem tror jag att det kan bli lättare för utsatta, men också för yrkespersoner som möter dem, att ta steget och anmäla, sade Carin Götblad.

Varje myndighet och organisation kommer att ha ansvar för sin del utifrån handlingsplanen, men sannolikt kommer socialtjänsten att få ett samordningsansvar.

Vi ses i Malmö!

Nästa år i juni arrangerar den nordiska kvinnorörelsen, på initiativ av Sveriges Kvinnolobby, Nordiskt Forum i Malmö. Då ska vi tillsammans formulera vilken action vi vill se för kvinnors rättigheter i Sverige, Norden och världen!

Ikväll bjöd Kvinnolobbyn in till sitt årliga feministmingel i Almedalen, och temat för kvällen var "Vi ses i Malmö!".

Ordförande Getrud Åström och jämställdhetsminister Maria Arnholm inledde en talarstafett där företrädare för en rad organisationer berättade varför de ska till Malmö.

- Jämställdhetsfrågorna ska upp på agendan inför valet, sade Maria Arnholm.

Roks ordförande Angela Beausang lovade att hon kommer till Malmö för att diskutera en oberoende kvinno- och tjejjoursrörelse, fruimportfrågan och mycket mer.

Gudrun brandtalar för kvinnojourerna

Det regnar i Almedalen idag, men det hindrar inte Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt Initiativ, som brandtalar på Donners plats. 

- Jag brukar tala så molnen skingras, lovar hon.

Gudrun lyfter också kvinnojourernas situation.

- Det är väldigt bekymmersamt att regeringen vill göra socialtjänst av de skyddade boendena, den ideella delen riskerar att dö ut.

Vem fan lyssnar?

Var tionde ungdom mellan 15-24 år är missnöjd med sin tillvaro och lika många tycker att livet känns meningslöst, enligt en studie från Skandia.

- Unga tjejer är överrepresenterade, och det är ett problem som vi alla delar och måste göra något åt, sade Lena Hök från Skandia på deras och Tjejzonens seminarium Vem fan lyssnar? om psykisk ohälsa bland unga.

Lotta Zetterqvist och Eva Kallai från Tjejzonen bekräftade den här bilden och berättade att unga tjejer upplever att de inte får gehör för hur de mår, att ingen lyssnar. De ringer till Tjejzonen och vill prata om frågeställningar som Varför finns jag? Och Vad är meningen med livet?

- Ofta säger de, jag vill inte ha hjälp, bara någon som lyssnar. Det är det viktiga att gå bredvid och stötta dem, sade Eva Kallai.

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg och Kattis Ahlström från Bris påtalade hur viktigt det är att barn och unga får komma till tals och får riktigt inflytande i frågor som rör deras verklighet.

- Det är barns rättighet enligt barnkonventionen, men brott mot den rättigheten begås varje dag, överallt, sade Kattis Ahlström.

Lena Hök varnade för kostnaderna och effekterna på lång sikt, om vi inte fångar upp ungas signaler och rop på hjälp i tid:

- Det blir väldigt dyrt i längden om vi inte tar oss råd med tidiga insatser och stöd.

Seminariet avslutades med att representanter från de politiska ungdomsförbunden fick kommentera vad de hört.

God morgon!

Godmorgon,

Almedalen börjar vakna och här kommer Angela med Inger Olsson, verksamhetschef för resurscentrum för våld i närs relationer i Uppsala, på väg till Tryggare Sveriges seminarium Socialtjänstens ansvar för brottsdrabbade.

Ni kan se seminariet på webben: http://bambuser.com/v/3712570

När tar våldet slut?

Seninariet När tar våldet slut? arrangerades av NCK, Nationellt centrum för kvinnofrid

Angela var första talare efter att Gun Heimer hälsat alla välkomna och kort berättat om NCKs uppdrag.  Angela  inledde sitt anförande med att konstatera:

- Våldet vi talar om är ingen relationsproblematik, det är ett brott som finns med i Brottsbalken!

Då frågan som så många gånger kommer på tal om behandling av dessa män säger Angela:

- Behandla gärna på men gör det inom Kriminalvården. Männen som slår är oftast inte hjälplösa. De får inga sociala konsekvenser av att de slagit sina kvinnor.

På frågan om när våldet tar slut svarar Angela att det på lång sikt handlar om samhällets syn på våldet. Därför är det viktigt att arbeta förebyggande. Roks har bl a arbetat fram metodmaterialet Machofabriken tillsammans med Mfj och SKR som används i grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige.

SKR:s ordförande Carina Olsson talar bl a om att kommunerna har dålig beredskap med förskola och skola för de barn som blir utsatta för eller bevittnar våld och kommer till jourerna med sina mammor. Vidare uppmärksammar hon att media ofta beskriver våldet i passiv form och att det därför inte får så mycket förövarperspektiv.

Bojs generalsekreterare, Eva Larsson, väljer att tala om partnervåld istället för Roks som konsekvent säger mäns våld mot kvinnor.  Hon poängterar i sitt anförande att det är viktigt att inte glömma barnen som bevittnar våldet eller själva blir utsatta. De behöver också stöd och hjälp med bearbetning. Eva lyfter även problematiken i att Socialtjänsten arbetat fram ett eget verktyg för riskbedömningar.

Tryggare Sveriges ordförande, Karl-Åke Petterson, menar att Sverige har en lag och den ska följas.

- Myndigheter och regering ska utkrävas ansvar. Vi kan inte acceptera att polis och åklagare inte gör sitt jobb, de har betalt för att göra jobbet. Enforce the law!

Karl-Åker berättar att Angela ingår i den haveriutredning som kommer att granska alla fall av dödligt våld sedan 2012.

Seminariet avslutas med att panelen får svara på publikfrågor och Angela avslutar med

- Roks kämpar för dessa frågor to the bitter end. Det som krävs för att få slut på våldet är att implementera den lagstiftning vi har.

På NCK:S hemsida, http://www.nck.uu.se kan du läsa mer och se filmer där paneldeltagarna och andra svarar på frågan När tar våldet slut?

What happens i Phuket stays in Phuket?

Nej, det tycker vi inte! Tillsammans med Sveriges Kvinnolobby och SKR har vi kampanjen Rätt riktning, där vi dels arbetar för att företag ska införa etiska riktlinjer mot sexköp, och dels arbetar för vad vi kallar Sexköpslagen 2.0 - att det ska vara förbjudet för svenskar att köpa sex utomlands.

Idag ordnade Sveriges Kvinnolobby ett fullpackat seminarium där båda delarna av kampanjen diskuterades. 

- 80 procent av svenskarnas sexköp sker utomlands, och 44 procent på semesterresor. Vi tycker att det som gäller hemma ska gälla även utomlands. Och att företag har ett stort ansvar att inte bidra till att utnyttja kvinnor i andra länder, sade lobbyns projektledare Stephanie Thögersen.

Marit Nybakk, socialdemokratisk parlamentsledamot i Norge, berättade om när de kriminaliserade sexköp både hemma och utomlands.

- Prostitution är en form av våld mot kvinnor, och köparen är alltid i överläge, sade hon.

Hon påpekade också att de största sexköparna är FN-styrkor utomlands. Här måste ju Sverige agera!

Av de svenska politiker som medverkade lovade Morgan Johansson, S,

att sexköp utomlands kommer att kriminaliseras om det blir regeringsskifte nästa år. 

Ewa Thalén Finné, M, sade att hon visserligen är bekymrad över att sexköpen flyttat utomlands men att alliansen inte är beredd att ändra lagen, och menade att de vill respektera utländsk lagstiftning.

Catrin Mattsson, Centerkvinnorna, påpekade att det redan finns annan lagstiftning som gäller även i utlandet.

- Och vi har ett ansvar att motverka prostitution och människohandel i hela världen, inte bara i Sverige, betonade Morgan Johansson.

Sedan följde en panel som diskuterade företags etiska riktlinjer. Bland annat berättade Stina Billinger från SPP om hur de infört en policy mot sexköp och strippklubbsbesök:

- I grunden handlar det om värderingar, och allt som sen händer - sexköp, porrklubbsbesök, tafsande - är en följd av en felaktig syn på kvinnors rätt till sina egna kroppar. Därför är det viktigt med attitydarbete tillsammans med tydliga policys, och tydlighet kring vad som gäller om man bryter mot policyn.

Hur Södersjukhuset jobbar med kvinnor som utsätts för våld

Varje år dör 2-5 kvinnor under graviditet och förlossning i Sverige, ett land där hälso- och sjukvården jobbat framgångsrikt med att minska mödradödligheten. Samtidigt dödas 17 kvinnor i nära relationer årligen, och att vara utsatt för våld är vanligare än att få missfall. Kan hälso- och sjukvården minska antalet dödade kvinnor? Är det deras uppdrag?

På Kvinnokliniken i Stockholm bestämde de sig för att det absolut var deras uppdrag, och det går också i linje med Stockholms landstings uppdrag till alla enheter att ta fram en handlingsplan för att möta kvinnor som utsatts för mäns våld.

- Svenska undersökningar visar att var femte kvinna utsatts för våld i en relation, och att samma siffra gäller gravida kvinnor. Det betyder att varje mödravårdsbarnmorska träffar 15 kvinnor varje år som är utsatta för våld, sade Lotti Helström, överläkare på Kvinnokliniken på deras seminarium i Almedalen.

På Södersjukhuset började de med att utbilda alla anställda, vilket ledde till att de också fick ha personliga samtal med alla anställda - andelen kvinnor som utsattes för våld var ju densamma i personalbristen.

- Det viktiga är att vi inte bara ställer frågan, utan har verktyg för hur vi agerar sen, sade Lotti Helström.

Handlingsprogrammet heter FRID, vilket står för:

Fråga - varje person hittar sitt sätt att fråga på, som känns bekvämt.

Resurser - sjukhusets, i form av kuratorstöd till exempel, och kvinnans - inget görs utan hennes medgivande.

Inventera - bedöm läget, är det akut? Flyktplan, säkerhet, barn?

Dokumentera - både att frågan ställts, kvinnans berättelse och de fysiska skadorna.

På seminariet gavs flera exempel på hur personalen ställt frågan och agerat för att stötta och skydda kvinnor, och Lotti Helström berättade att de allra flesta upplever det som positivt att se konsekvent frågar om våld. Bara 3 procent uppgav att de kände sig kränkta av frågan, vilket är en mycket låg siffra inom vården.

Får inte jag dig ska ingen annan ha dig - om dödligt våld mot kvinnor

Det andra seminariet för dagen arrangerade vi tillsammans med Stiftelsen Tryggare Sverige för att diskutera mäns dödliga våld mot kvinnor. Salen var fullsatt och över 150 personer bänkade för att lyssna.

Peter Strandell, personsäkerhetsexpert hos Tryggare Sverige, började med att redogöra för den granskning av dödligt våld mot kvinnor som han genomfört.
- Trots att vi har verktyg, kunskap och resurser dödas fortfarande kvinnor varje år - och det är fortfarande stora regionala skillnader mellan polismyndigheter, åklagakammare och socialtjänster, sade han.

Peter Strandells granskning visar på många myndighetskontakter men få polisanmälningar, och allra vanligast var att kvinnan haft kontakt med socialtjänsten under den tiden som hon utsatts för våld. I hälften av fallen kom han fram till att samhället kunnat göra mer för att förebygga mordet.

Peter Strandell, Tryggare Sverige, Anna Wallén, S, Angela Beausang, Ewa Thalén Finné, M, Ulrika Rogland, kammaråklagare, Bengt Svenson, rikspolischef och Katarina Wennstam, moderator.

Ulrika Rogland, kammaråklagare i Malmö, berättade om två olika fall - ett där mannen dömdes för olaga förföljelse, och ett där han kunde fortsätta förfölja och kartlägga kvinnan för att till sist döda henne.
- Det är viktigt att sätta kvinnornas och barnens säkerhet först, och göra en hot- och riskbedömning i ett tidigt skede. En kvinna ska aldrig behöva sitta i samma vårdnadssammanträde som den man hon är mest rädd för. Det tvingades kvinnan i Malmö att göra, dagen innan hon blev dödad, sade hon.

Rikspolischef Bengt Svenson deltog också, och framhöll hur viktigt det är att det inom polisen finns både en bred kunskap i basen, att alla ska kunna möta och hantera de här brotten - och en spetskompetens med riktigt duktiga personer som kan göra bra hot- och riskbedömningar och skydda kvinnorna.
- Med rätt kunskap borde vi kunna förebygga ännu fler mord, sade han.

Ulrika Rogland framhöll också vikten av rätt kunskap:
- När jag kommer in i rättssalen ska det inte vara jag som är bäst på de här frågorna, domaren ska vara den i rummet som bäst kan hur våld i nära relationer fungerar. Så är det inte idag, sade hon.

Alla i rummet tog upp vikten av samverkan och utbildning, samtidigt som Roks ordförande Angela Beausang också påpekade att kunskapen verkligen borde finnas nu - massor har ju satsats på utbildning.
- Det viktiga nu är att implementera lagstiftningen och att alla jobbar utifrån den kunskap som finns - det farligaste för de här kvinnorna är att vi stiftar lagar som blir en falsk trygghet.

Både Ulrika Rogland och Bengt Svenson lyfte fram vikten av att inte ha en övertro på kontaktförbud för att förebygga mord.
- I dag lägger vi inom åklagarväsendet stora resurser på att utfärda kontaktförbud, i stället för att göra gedigna förundersökningar och frihetsberöva mannen. Att kunna frihetsberöva är oerhört viktigt, det ger distans och ger mannen möjlighet att släppa fixeringen vid kvinnan. Kontaktförbud är inte tillräckligt, och överträdelser får inga konsekvenser.

Bengt Svenson höll med, och påpekade att det är viktigt att inte sätta för stort hopp till den nya fotbojan som ska övervaka män med kontaktförbud.
- Det är väldigt ovanligt att särskilt utvidgade kontaktförbud utfärdas, sade han.

Leva eller låta dö? Om kvinno- och tjejjourernas framtid

Roks första seminarium tog upp situationen för kvinno- och tjejjourerna, med anledning av det uttalande som Roks årsmöte antog i maj. Vår ordförande Angela Beausang fick det inledande ordet för att förklara vår oro:

- Våra jourer försöker överleva, men det är ganska risigt just nu. Fortfarande, efter över 30 års verksamhet, har jourerna kanske 1,5 anställda på sin höjd, och de ideella krafterna behövs fortfarande. Vi ser inte de miljonerna som politikerna säger har satsats, eftersom de försvinner i tillfälliga utvecklingsmedel. Vi behöver inte utvecklas, vi behöver kunna ha en fast verksamhet som kvinnor och barn kan komma till och få det skydd, stöd och den hjälp de behöver.

Angela tog upp hur utvecklingen just nu där kvinnojourerna förväntas utföra socialtjänst, och hur viktigt det är att kvinnojourerna är självständiga och tar emot alla kvinnor - för alla kvinnor har inte socialtjänst.

- Vi vill att jourerna stöttas med stabila verksamhetsbidrag, inte får betalt per kvinna som kommer genom socialtjänsten - för alla kvinnor är precis lika skyddsvärda, sade Angela.

Under ledning av vår moderator Katarina Wennstam följde sedan ett samtal med Lennart Gabrielsson, vice ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, Cristina Josefsson, utredare på Socialstyrelsen, Miriam Nordfors, politiskt sakkunnig hos jämställdhetsminister Maria Arnholm, Agneta Börjesson, riksdagsledamot för Miljöpartiet och Eva Olofsson, riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

Alla var ganska överens om att kvinno- och tjejjourernas arbete är livsviktigt och måste finnas kvar.
- Kommunerna klarar inte sitt uppdrag utan kvinnojourerna och de utsatta kvinnorna klarar inte sin situation utan de ideella kvinnojourerna - de gör ett ovärderligt arbete, sade Lennart Gabrielsson, och fortsatte:
- Hotet mot jourerna är dels pengarna, att de är underfinansierade, dels att man nu pratar om att jourerna ska upphandlas. Det ser vi på SKL som en farlig utveckling och vi behöver göra halt i det tänket. Vi för en dialog med Socialstyrelsen om det.

Cristina Josefsson pratade om de utvecklingsmedel som Socialstyrelsen betalar ut till jourerna:
- Kvinnojourerna har behov av pengar för att driva verksamhet, inte utveckla projekt. Och såvitt jag förstår märks det också i ansökningarna till oss - jag tror vi kan säga att det inte fungerar särskilt bra med stödet som det ser ut i dag, sade hon.

Miriam Nordfors hänvisade till höstbudgeten då det ska komma ökade resurser till kvinnojourerna, men det är fortfarande oklart hur mycket och i vilken form.
- Det finns otroligt mycket mer att göra och många instanser att samordna, och det ser ju Carin Götblad över nu. Vi ska se till att kvinnojourerna får en bra plats i den struktur med myndigheter och samordning som vi ser över, sade hon.

Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet efterlyser ett statligt verksamhetsstöd till kvinnojourerna.
- Det är viktigt att socialtjänsten tar sitt ansvar, under insyn av Socialstyrelsen. Samtidigt är det viktigt med en självständig kvinnojoursrörelse med långsiktig finansiering - och där har staten en viktig roll eftersom det fortfarande inte finns en självklar förståelse för mäns våld mot kvinnor och vidden av våldet ute i kommunerna. Därför är det viktigt med ett statligt stöd, sade Eva Olofsson.

- Ja, vi måste slippa ifrån projekten och därför behövs en statlig finansiering som finns kvar under lång tid, höll Agneta Börjesson med.

Socialdemokraterna var inbjudna att delta i dagens seminarium men hade inte möjlighet att skicka någon, vi på Roks hoppas på att snart få besked från dem hur de ser på kvinno- och tjejjourernas framtid.

Lennart Gabrielsson har också skrivit en debattartikel inför dagens seminarium här.

Nu är vi på plats!

Nu är nästan hela Roks-gänget på plats i Almedalen och har flyttat in i ett väldigt trevligt hus vid havet.

Solen skiner och Visby visar sig från sin allra bästa sida. Vi har ägnat eftermiddagen åt att dela ut vårt seminarieprogram för veckan till så många som möjligt. Att det kommer i form av ett tuggummipaket är mycket populärt och de har gått åt som smör i solsken. Nu hoppas vi på stor publik på våra seminarier!

Imorgon börjar vi kl 8 med seminariet Leva eller låta dö? Om kvinno- och tjejjourernas framtid. Medverkar där gör bla SKL, Socialstyrelsen, en representant från regeringskansliet och två riksdagspolitiker.

Kl 10 har vi sedan ett gemensamt seminarium med Stiftelsen Tryggare Sverige, om dödligt våld mot kvinnor. Där medverkar bla rikspolischef Bengt Svenson och kammaråklagare Ulrika Rogland.

Snart är det dags igen!

På söndag börjar årets politikervecka i Almedalen i Visby, och föga förvånande meddelas det att veckan slår rekord i år igen - antalet evenemang har ökat med 20 procent från ifjol!

Fyra av dessa evenemang står Roks för, som deltar på Almedalsveckan för femte året i rad. Det är en viktig vecka att synas och att nätverka på för Roks som i år deltar med en fem kvinnor stark styrka.

Varm välkommen till våra seminarier:

Leva eller låta dö? Om kvinno- och tjejjourernas framtid

Tisdag 2 juli kl 8-9-30, Högskolan Gotland, sal D22.

Fortfarande saknas en långsiktig finansiering av jourernas livsviktiga verksamhet, och just nu kämpar många kvinno- och tjejjourer för sin överlevnad. Välkommen till ett panelsamtal om framtiden för kvinno- och tjejjoursrörelsen.

Med Angela Beausang, ordförande Roks, Miriam Nordfors, politiskt sakkunnig hos jämställdhetsminister Maria Arnholm, Lennart Gabrielsson, vice ordförande Sveriges Kommuner och Landsting, Cristina Josefsson, utredare på Socialstyrelsen, Eva Olofsson, V, Agneta Börjesson, MP, och en representant för Socialdemokraterna.

Får inte jag dig jag dig, så ska ingen annan ha dig – om dödligt våld

Tisdag 2 juli kl 10-12, Högskolan Gotland, sal D20.

Varje år dödas omkring 17 kvinnor av män som de har eller haft en nära relation med. Vi ställer representanter från polis, rättsväsende och riksdag till svars – hur ska vi få det dödliga våldet mot kvinnor att minska?

Med rikspolischef Bengt Svenson, kammaråklagare Ulrika Rogland, personsäkerhetsexpert Peter Strandell, Angela Beausang och riksdagsledamöterna Ewa Thalén Finné (M) och Anna Wallén (S).

Seminariet arrangeras tillsammans med Stiftelsen Tryggare Sverige.

”Det sista de berättar”. Kvinno- och tjejjourers erfarenheter av incest och andra sexuella övergrepp

Fredag 5 juli kl 10-12, Högskolan Gotland, sal E31.

Både kvinno- och tjejjourer vittnar om hur oerhört skamfyllt det är för tjejer och kvinnor att prata om incest och andra sexuella övergrepp de utsatts för som unga. På seminariet redogörs för de konsekvenser sexuella övergrepp får. Och vi frågar – vad gör politikerna?

Med Emma Wilén, utredare Roks, Lena Norberg, Uppsala tjejjour, Eva Diesen, forskare Stockholms universitet, Anna Norlén, Rädda Barnen, Åsa Witkowski, Nationellt Centrum för Kvinnofrid, Hanna Bergstedt (S), Agneta Luttrop (MP) och Penilla Gunther (KD).

Sexköpslagen – för eller emot?

Fredag 5 juli kl 14-16, Högskolan Gotland, sal D22.

Trots att den svenska modellen visat sig mest effektiv för att motarbeta prostitution och människohandel för sexuella ändamål, finns organisationer i Sverige som inte stödjer lagstiftningen. Hur är det möjligt? Roks bjuder in RFSL och RFSU till samtal.

Med Angela Beausang, Jenny Westerstrand, forskare Uppsala universitet, Miki Nagata, uppsökare Prostitutionsenheten Stockholms stad, Ulrika Westerlund, ordförande RFSL, Maria Andersson, generalsekreterare RFSU.

Moderator för samtliga Roks seminarier är journalisten och författaren Katarina Wennstam.

Och nu är det slut

Ja, så är det faktiskt. Tiden var knapp på söndagseftermiddagen och det slutade med att jourkvinnor och jourtjejer snabbt fick packa ihop sig i bussarna och färdas mot Luleå och sedan vidare hemåt.

Därför hann vi tyvärr inte arrangera något fototillfälle med Roks nya styrelse, som består av:
Ordförande Angela Beausang, vice ordförande Karin Svensson, Olofströms kvinno- och tjejjour, kassör Wiveca Holst, Tyresö kvinnojour, Katinka Ingves, Kvinnojouren Ellinor i Linköping, Beatrice Unander-Scharin, Tjejjouren Ronja i Västerås, Sara Athari, Guldstadens kvinnojour i Skellefteå, Kinen Erixon, Tjejjouren i Malmö,Carina Diaz, Kvinnojouren Iris i Luleå och Toktam Jahangiry, Kvinnojouren Femcenter i Malmö.

Roks vice ordförande Malin Olsson avtackades med varma applåder och många tårar efter att ha haft uppdraget i fem år. Hon berättade om hur hon bestämt sig för att kandidera som vice ordförande eftersom hon tyckte det var dags för Roks att tuffa till sig och ta större plats i samhällsdebatten.
- Och nu är jag så glad att kunna lämna och se att Roks är på topp, sade hon.

Roks ordförande Angela Beausang berättade om vilket stöd Malin varit och hur bra hon upplevt deras samarbete.

Även avgående kassören Majlis Perhans tackades av med lovord och applåder.

Roks tackar Kvinnojourer i Norrbotten och Kvinnojouren Vera i Haparanda för ett fantastiskt väl genomfört och mycket trevligt årsmöte!

Nu röstas det för fullt

Nu börjar själva omröstningarna, som utgår från beslutsunderlaget. Det i sin tur har tagits fram utifrån de diskussioner och yrkanden som kom upp på gårdagens påverkanstorg.

Vårt fantastiska presidium guidar ombuden genom beslutsunderlaget.

Snart blir det val

God morgon!
Nu fortsätter årsmötet med att de kvinnor som kandiderar till olika förtroendeposter får chansen att presentera sig för mötesdeltagarna. Senare idag blir det personval. Roks ska välja en ny vice ordförande, en kassör, tre styrelseledamöter, samt revisorer och valberedning.

Här är Tina Olby från Motala kvinnojour, som kandiderar till ett nytt år i Roks valberedning.

Diskussioner på påverkanstorget

Efter en härlig utflykt till Kukkolaforsen, efter en avstickare till Finland, fortsätter årsmötet med påverkanstorget. Det är årsmötets forum för diskussioner, förslag och yttranden vad gäller alla de beslut som ska fattas: om motioner och propositioner, om valberedningens förslag till styrelse, om budget, verksamhetsberättelse och verksamhetsplan.

Mingel och diskussion på påverkanstorget

På påverkanstorget har delegaterna möjlighet att markera de motioner eller propositioner som de sedan vill diskutera i plenum. Debatterna som förs på torget och i plenum blir sedan grunden för morgondagen då alla beslut fattas.

Roks kassör Majlis Perhans pratar med delegater från Botkyrka kvinno- och tjejjour

Både utflykten och påverkanstorget ger förstås också alla möjligheter att mingla och prata om allt möjligt, en möjlighet som utnyttjas flitigt av alla. Roks ordförande Angela Beausang utbrast lyckligt "Jag älskar när det är årsmöte och jag får prata med alla jourer, jag känner mig som en fjäril som flyger från blomma till blomma!"

Roks ordförande Angela Beausang i diskussion

Nu har Roks årsmöte börjat

I år håller Roks sitt årsmöte i Haparanda. Mötet arrangeras av Kvinnojourer i Norrbotten tillsammans med värdinnejouren Vera i Haparanda, och Kalix kvinno- och tjejjour.

Över 130 deltagare, varav 43 röstberättigade ombud finns på plats här uppe i norr och i två dagar ska vi diskutera, fatta viktiga beslut och välja nya representanter till Roks styrelse.

Efter att årsmötet inletts med Tornedalssången, och ett tal av Eva Engman, ordförande för Kvinnojourer i Norrbotten, så hölls en tyst minut för de kvinnor som dödades under 2012 av män de haft en relation med.

Sedan inledningstalade Roks ordförande Angela Beausang. Hon pratade om året som gått, om Roks fokus på äldre kvinnor, om hur aktiva tjejjourerna varit under året och mycket mer. Men hon talade också om sin oro inför jourernas framtid, när de inte går de långsiktiga ekonomiska medel som de förtjänar. Hon talade också om den höga kvalitet som kvinno- och tjejjourernas arbete håller, och möttes av rungande applåder från deltagarna.

Nu börjar de officiella mötesförhandlingarna. Just nu presenterar valberedningen sitt arbete med att ta fram förslag på nya styrelseledamöter och revisorer.

CSW är slut för i år

Ja, nu är det faktiskt slut för i år och snart flyger vi hem, fullastade med intryck, idéer, inspiration och massa ny styrka att fortsätta jobba för kvinnor, tjejer och barn och mot mäns våld.

Strax före kl 19 igår kväll, lokal tid, fick vi beskedet att FN:s medlemsstater lyckats enas om gemensamma slutsatser, och att det finns ett dokument som är antaget. En stund senare fick vi också läsa det!

Gemensamma slutsatser från CSW57
Vid en första läsning kan vi konstatera att de gemensamma slutsatserna är bra, starka och tydliga när det gäller att beskriva våld mot kvinnor och flickor som en konsekvens av ojämställdheten i världen, och att våldet är ett hinder för kvinnors och flickors möjligheter att kunna åtnjuta sina fulla mänskliga rättigheter.

Både äldre kvinnor och kvinnor med funktionsnedsättning är särskilt nämnda, liksom flickor (något som flera ungdomsorganisationer jobbat hårt för, bland annat de amerikanska flickscouterna). Staterna konstaterar också att män och pojkar måste ta sitt ansvar för att motverka och förebygga våldet, och att varken seder, traditioner eller kultur får användas för att ursäkta våld och förtryck mot kvinnor och flickor. 

Dokumentet nämner också "femicide", det vill säga att kvinnor mördas och dräps runtom i världen för att de är kvinnor - 17 i Sverige årligen. Att detta tas upp är nytt, och positivt.

En annan glädjande paragraf är den där man nämner vikten av att ha självständiga kvinnojourer och vikten av kvinnorörelsen och intresseorganisationerna i det civila samhället.

Däremot nämns inte prositution alls. Det som fanns med i det utkast vi firade har försvunnit och nu talas det som "sexual exploitation", alltså sexuell exploatering. Från Roks sida är vi inte säkra på vad det innebär och om det blir bra, utan vi hade velat att prostitution fanns med som ett uttryck för våld mot kvinnor och flickor. Däremot får vi glädja oss över att skrivningarna om "prostitution as work" och "sexworkers" är borta. Det är ett jättesteg framåt!

Dokumentet innehåller också rekommendationer för staternas åtaganden för att motverka och förebygga våld mot kvinnor och flickor, såsom att jämställdhet ska integreras och genomsyra allt beslutsfattande på regeringsnivå, att man ska satsa på utbildning, och att lagar och bestämmelser ska anpassas för att svara mot vikten av att motverka våldet. Hur det kommer att gå med implementeringen av dokumentet får vi följa framöver.

Här kan du läsa en artikel i The Guardian om CSW:s slutsatser, och om att UN Womens ordförande Michelle Bachelet meddelade sin avgång efter att ha firat att dokumentet antagits.

Stämningen i globala kvinnorörelsen
Det är en backlash runtom i världen för våra frågor (något som ju också speglas i staternas oförmåga att komma framåt utan på sin höjd bekräfta gamla konventioner). Många talar om neddragningar i spåren av finanskrisen – kvinnojourer och andra stödorganisationer får mindre pengar men förväntas göra mer jobb, precis som i Sverige.

Men, kvinnorörelsen är enad! Det har vi verkligen känt på de dagliga morgonmötena då vi diskuterat hur vi vill lobba och vad vi vill lobba för att få med eller stryka i utkasten till gemensamma slutsatser. Alla har arbetat målmedvetet och varit överens om vilka delar som varit viktiga. En anledning till det kan ju förstås vara att risken varit så stor att resultatet faktiskt skulle bli bakåtsträvande, och att kvinnorörelsen enats i att slå vakt om den mark vi redan vunnit, som kvinnokonventionen och CEDAW-protokollet.

En stor del av kvinnorörelsen här på CSW tar solklart ställning mot prostitution som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor, även om frågan fortfarande är kontroversiell inom vissa organisationer. Men om och om igen möts vi av frågor om vår svenska modell, från kvinnor som är imponerade och inspirerade. Den respons vi fått här när vi talat om sexköpslagen och de effekter den haft i Sverige gör det ännu mer märkligt att det finns stora organisationer i Sverige som inte stödjer vår lag.



Kvinnoseparatism är rätt sätt att jobba!
Vi har fått så mycket bekräftelse, och så många goda argument för att fortsätta jobba kvinnoseparatistiskt. Inte för att det någonsin varit aktuellt för Roks att inte göra det, men vi blir ifrågasatta med jämna mellanrum. Att möta så många kvinnoorganisationer, och för den delen även manliga jämställdhetsaktivister, som ser det som självklart att kvinnor behöver egna rum i en ojämställd värld, det har varit givande och bekräftande. Ingenting, av allt vi sett och hört under de här veckorna talar för att någon annan organisationsform skulle vara bättre för det arbete vi gör och de mål vi arbetar mot. Från kvinnliga vakter som talar om vikten av kvinnlig personal i kvinnofängelser, till FN:s enhet för statistik som säger att det utan tvekan måste vara kvinnor som gör intervjuundersökningar om kvinnors utsatthet för våld, allt säger samma sak.

Att det finns så många runtom i världen som tänker och jobbar likadant känns stärkande,
 och det tar vi med oss hem! Tack för att ni har följt oss här!

Sista dagen - kommer det att bli något?

Så är vi inne på CSW:s sista dag. Idag kl 18, lokal tid, stänger FN:s kvinnokommission för i år, och målet är att de gemensamma slutsatserna ska vara klubbade och färdiga kl 14. Just nu hänger allt i luften och vi kan bara hålla andan och vänta. Det kan också bli så att staterna väljer att ajournera förhandlingarna och fortsätta igen om några veckor.

Förhandlingarna pågick till efter kl 2 i morse, och upptogs igen kl 9. Men många som lyssnar på förhandlingarna tycker att de börjar likna fjolårets, då inga gemensamma slutsatser kunde beslutas. I går skedde något historiskt då UN Womens ordförande, Michelle Bachelet, klev in i förhandlingsrummet och påminde FN-staterna om deras ansvar:
- Kvinnor och barn runtom i världen ser till oss nu. Vi kan inte svika dem.

Hon stannade och lyssnade på förhandlingarna, som då fick ny fart för en stund och flera paragrafer kunde klubbas igenom. Men många är kvar, och bland dem de allra svåraste att nå konsensus kring.

Lopa Banerjee från UN Women som håller i våra morgonmöten vägrar sluta hoppas, och peppade oss med ett riktigt brandtal nu på morgonen:

- Det finns en sådan beslutsamhet i förhandlingsrummet. Vi kommer att ha ett dokument i slutet av den här dagen, och när vi får det kommer det att vara era förväntningar, er påverkan och ert hopp som fått dem att fortsätta ända till slutet där inne. Tack så väldigt, väldigt mycket, för allt jobb ni gör. När vi får de gemensamma slutsatserna kommer det att vara ett kvitto för er att resa hem och fortsätta ert viktiga jobb, sade hon till ett fullt rum av representanter från den globala kvinnorörelsen.

Flera av de närvarande organisationerna gick sedan upp och berättade hur de kommer att fortsätta arbeta med det som de fått med sig från CSW. Angela lovade att Roks kommer att lyfta CSW och de eventuella gemensamma slutsatserna med den nordiska kvinnojoursrörelsen och försöka få oss att jobba vidare tillsammans i Norden.

Kvinnofridslagstiftning i USA

FN:s generalsekreterare, Ban Ki-moon, har ju lanserat initiativet UNiTE To End Violence Against Women, och även hans fru, Ban Soon-Taek, är engagerad i frågan. Det visade hon när hon öppningstalade på ett seminarium om lagstiftning kring våld mot kvinnor och barn, som arrangerades av den amerikanska federationen för fred i Mellanöstern. Ban Soon-Taek talade om hur viktigt årets CSW är, att hon lärt sig mycket under dessa veckor och såg fram emot att lära sig ännu mer.

Idén med seminariet var att låta kvinnliga domare professorer i juridik tala om lagstiftning mot våld mot kvinnor. Tyvärr var 4 av de 5 panelisterna från USA, och den sista kvinnan från Turkiet hann inte prata så mycket eftersom de tidigare inte höll tiden. Så fokus för seminariet blev USA:s lagstiftning, medan det hade varit väldigt intressant att lyssna till den turkiska kvinnan och en libanesisk kvinna som skulle ha deltagit men som lämnat återbud.

De amerikanska domarna talade om hur de jobbar med att utfärda kontaktförbud och beivra överträdelser. Det senare borde vi bli bättre på i Sverige. Det finns dock ett fall från USA:s högsta domstol, från början av 2000-talet, som säger att polis inte är bundna enligt lag att ingripa mot överträdelser av kontaktförbud. I det fallet var det en man som hade kontaktförbud mot sin före detta fru och deras tre barn. Han bröt mot det, dök upp framför deras hus, och förde bort och dödade barnen. Polisen ingrep inte trots att kvinnan ringde dem flera gånger. Det är ett fall som verkligen oroar, sade Diane Rosenfeld, professor i juridik vid Harvard.

Cathy H Serette, domare i Maryland, höll med om detta och menade att det är viktigt både i USA och resten av världen att se våld mot kvinnor inte som enskilda fall av en mans våld mot en kvinna, utan som ett mönster av förtryck.

- Vi behöver se det här som ett brott mot mänskliga rättigheter, varje gång, sade hon.

I dagarna fick USA en ny kvinnofridslagstiftning, the Violence Against Women Act, som ersätter den förra från 1994. Nytt med den nya lagen är att den inkluderar hbtq-relationer när det gäller våld i nära relationer, att den inkluderar våld mot papperslösa kvinnor och mot kvinnor som tillhör USA:s ursprungsbefolkning.

Diane Rosenfeld talade också om vikten av systerskap, att det är det enda sättet att motverka mäns överordning och mäns våld mot kvinnor.

- Det finns en symbolik i allt patriarkalt våld, som gör att våldet håller patriarkatet på plats. Vi kvinnor måste försvara varandra, sade hon.

Ban Soon-Taek nickade instämmande när Diane Rosenfeld uppmanade oss alla att se varandra som systrar och stå upp för varandra.

Kvinnoseparatism på agendan på event om kvinnliga fångars utsatthet

Under rubriken "Custodial violence against women" anordnade FN-organet OHCHR - Office of the High Commissioner for Human Rights - ett side event om våld mot fängslade kvinnor. Moderator var Ivan Simonovic, generalsekreterare för OHCHR och tidigare justitieminister i Kroatien, och inbjuden var bland andra FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor Rashida Manjoo.

Forskare vid Cornell Law School var en av talarna som kunde berätta om studier som visar att 80-90 % av kvinnor i fängelser kommer från en bakgrund som utsatta för sexuella övergrepp. De är i hög grad både utsatta för sexuella övergrepp i barndomen, våldtäkter i vuxenlivet och oerhört ofta misshandlade av tidigare partner. I fängelset får de, som lök på laxen, inte sällan utstå förnedrande kroppsvisiteringar och kroppsbesiktningar från manliga vakter.

Just manliga anställda på kvinnofängelser blev föremål för diskussion då det öppnades upp för frågor, och en deltagare från Sydafrika menade att när man där gick över till regeln att endast ha kvinnliga vakter för kvinnliga fångar så menade de intagna att de fått det sämre och att de utsatts för mer våld än innan. Rashida Manjoo hävdade då bestämt att här måste maktfrågan beaktas; kvinnliga intagna får svårare att "förhandla" med kvinnliga vakter än med manliga. Eftersom männen kan få något i utbyte... Det är inte ovanligt att kvinnliga intagna fått förmåner såsom tvål och andra hygienartiklar av manliga vakter i utbyte mot sexuella tjänster.

En företrädare för organisationen the Canadian Association of Elizabeth Fry Societies (CAEFS) kunde bekräfta detta genom att hänvisa till en rapport som visade att det är betydligt bättre för kvinnor i fängelser att ha kvinnliga vakter. Kvinnliga intagna har ofta erfarenheter av att ha varit utsatta för våld av män och är vana att "förhandla" med män och att i övrigt förhålla sig till män. Det är vanligt att de därför själva uttalar att de föredrar män som vakter, men det gäller då att se bakom dessa preferenser. "En manlig vakt kan ena dagen be en kvinnlig intagen att utförligt berätta om en våldtäkt hon blivit utsatt för och visa deltagande för hennes historia, för att nästa dag be henne klä av sig för att han måste undersöka henne..."

Här kunde vi direkt dra paralleller till vår kvinnoseparatism på jourerna! Samma utsatthet och samma risk för att kvinnan/tjejen fortsätter att förhålla sig till män/pojkar i den fas då det är som allra viktigast att hon får stöd,  blir stärkt och kan bygga upp en ny självkänsla.

Angela och Rashida Manjoo, FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor

Violence against women as a method of warfare

På ett överfullt seminarium om våld mot kvinnor som metod i krigsföring fick vi först höra från Julia Duncan-Casell, minister of gender deparment, som pratade om hur kvinnor utsatts för våld i krig. Kvinnor har både deltagit som stridande i krig och utsatts för stora mängde sexuellt våld. Liberia har infört många lagar på senare tid. Och flera stödjande åtgärder för kvinnor som utsatts för mäns våld. Trots detta sa Julia Duncan-Casell att de har mycket att göra, och vi klarar det inte själva. 

Niemat ahmadi som grundat organisationen - the darfur women action group.

Visade en film som visade den stora utsträckningen av våld som kvinnor utsätts för. 

Våldtäkterna, som ibland är så allvarliga att de leder till döden, är en del av ett pågående folkmord i Sudan. 

Att rättvisa skipas, säger Niemat Ahmadi som också fick medhåll från advokaten Fatou B. Bensouda, är det viktigaste för dessa kvinnor. Precis som vi pratar om i på tjejjouren i Västerås, är samhällets ansvarstagande och att förövarna ställs till svars för våldet det viktigaste i kvinnornas läkningsprocess. 

Två kvinnor från Darfour hade flugits in för att vittna om situationen i området. De vädjade om att omvärlden inte ska ge upp när länderna gör det svårare att få information om vad som händer i konflikter. 

Zainab Hawa Bangura, från FNs sekretariat om sexuellt våld i konflikter, röt till under frågestunden. Hon sa att det finns ingen anledning att tycka synd om Afrika, en inställning som hon märker av överallt över världen. "Vilka är det som våldtar kvinnor i Afrika? Det är afrikanska män! Problemet är där. Vi måste stoppa våldtäkterna om länder som Sudan ska kunna utvecklas. Ni som skadar kvinnor ska vara säkra på att vi kommer hitta er och vi kommer stoppa våldet. För det finns inget alternativ."

Tyvärr, var hon efter sitt kraftfulla uttalande tvungen att lämna rummet för att gå till ett annat möte och jag hann därför inte få någon bild av henne. 

Möte med företrädare för förhandlingsdelegationen och delegater från de olika regeringsrepresentationerna

Representanter från regeringarnas delegationer träffades i FN-byggnaden för att diskutera de resultat som hittills uppnåtts. Man har kommit till sidan 16 av 22 sidor och försöker att ”stänga” paragraf efter paragraf.

Delegaterna uttrycker sig att man har kommit mycket längre i förhandlingarna än tidigare år och att man har förhoppningar att det ska gå att få consensus i alla paragraferna. Det är nämligen en förutsättning att alla är överens för att det ska bli ett dokument.

Från svensk horisont är det glädjande att man verkar ta bort ”forced” prostitution och ”prostitution as work” i lydelsen. Ett revolutionerande steg framåt om det lyckas men det är två dagar kvar och allt kan hända!

Angela